Familj,  Mindset,  Personligt,  Träning/Hälsa

Mordet på min bror har förändrat mig!

Jag har alltid tränat och mått bra fysiskt i hela mitt liv! Idag är jag 48 år och jag tränar på gym. ca 2-4 gånger per vecka, det varierar. Men kroppen hänger inte riktigt med. Jag har lagt på mig i vikt under senaste åren och det är extra kilon som jag inte får bort hur jag än gör. Därför går jag nu till botten med vad grundorsaken är och har tagit hjälp av en kostrådgivare, förutom min fästman som är min PT.

Kämpa även när det är tufft!

Träning, kost och hälsa är en sak. Men inre stress kan vara skadligt, speciellt om det pågår under en längre tid.

Jag har tagit alla tester som går och jag är fullt frisk vilket är underbart skönt. Min kostrådgivare frågade mig rakt ut.

Har du varit med om något trauma sista åren?

Svaret är JA!

Jag fick gå igenom allt som har hänt och det blev riktigt jobbigt att behöva blotta mitt liv öppet inför en helt främmande människa öga mot öga när jag trodde vi skulle prata om kosten, inte det här! Jag var inte riktigt förberedd på det. Jag fick även berätta öppet hur jag tränade och åt, sov och hur jag hanterar vardagsstress och så vidare. Min kostrådgivare påpekade att det är superviktigt att vila mellan träningarna för att ge kroppen återhämtning. Att ta bort min våg och endast väga mig hos henne. Jag köpte den för knappt en månad sen och visst känner jag att väga mig bidrar till stress. Förutom det, har vi gått igenom allt stort och smått som kan saker bidra till till att kroppen känner sig stressad och även pressad även om jag mår bra rent mentalt. Det blev ett litet uppvaknade för mig.

Att fasta och ställa kroppen på svält funkar inte för alla! Jag måste äta något innan jag tränar annars blir jag yr och nästan svimfärdig. Att då fasta fram till lunch är ingen hit de dagar jag tränar på gym och svettas loss på crosstrainer för att sen ska lyfta vikter på noll energi. Nej d et håller inte för mig utan jag måste få i mig något och då är gröt med blåbär ett bra alternativ för mig. Glöm inte att alla människor är olika och har olika förutsättningar.

Min son föddes den 25 augusti 2011 och innan min graviditet har jag aldrig haft problem med vikten. Jag var nästan för smal tyckte många och jag vägde inte mer än 48 kg. Även om jag även då åt rätt, tränade och mådde bra var jag istället för smal. Det var för mig helt naturligt för jag har alltid varit smal. Men det var rätt tröttsamt att höra andras åsikter om hur smal jag var. Nu när jag lagat på mig får jag frågan ibland om jag är gravid igen. Nej, jag är inte det kära vänner. Men jag har inte lagt på mig för att jag tröstäter eller slarvar.

Bilden till vänster är innan jag blev gravid och bilden till höger är när jag var höggravid med Marlon och jag hade då gått upp hela 22 kilo. Det var mycket för min lilla kropp. Bilden togs några dagar innan han föddes. Första året som mamma tog jag det lugnt och när jag väl satte igång och träna igen hösten 2012 gick det ganska fort att komma i form igen. Jag blev till och med ännu mer vältränad och inte bara smal.

Så här såg jag ut mellan åren 2013-hösten 2015 när jag tränade på gym och under en lång tid även körde Thaiboxning vilket gjorde mig sjukt stark. Men jag skadade mig under ett pass och jag fick en spricka i en disk. Då jag redan är opererad för två massiva diskbråck i ländryggen rekommenderade min kiropraktor mig att inte träna just Thaiboxning. Jag fortsatte då enbart att träna på gym. Sent på hösten 2015 blev jag gravid med min dåvarande.

Min fina lillebror Renato!

Graviditeten slutade i ett så kallat missed abortion som upptäcktes vid en kontroll i början av januari 2016. Det var under det här året som min kropp börjad ta stryk. Jag fick totalt 3 missfall på väldigt kort tid: jan, april och juli samma år (2016).

I november 2016 kom den stora smällen då vår yngsta bror Renato blev mördad i Mexiko. Jag var nog mer död än levande en period efter det som hände min lillebror och det var väldigt svår tid för mig och min familj. Men det tog liksom inte stopp där. Jag kämpade och kämpade med att hålla mig uppe. Allt för att vara en bra mamma och flickvän. Men i augusti 2017 kom nästa smäll.

Jag lämnade min dåvarande som jag hade förlorat 3 barn med och det var ett nödvändigt men plötsligt beslut som jag var tvungen att ta. Hela den historien kom som chock för mig. Jag behöver inte gå in på det mer än så då jag har lämnat det bakom mig. Men allt det här är vad min kropp har fått utstå och jag kanske inte riktigt har förstått det förrän nu. Det här typen av stress kan vara rent ut sagt skadlig. Sen om vi lägger till alla avbokade jobb på grund av pandemin som jag ändå har hanterat bra tycker jag, förlorad arbetsinkomst, framskjutet bröllop har väl kanske inte bidragit med harmoni direkt. Men jag står pall och jag mår ändå bra tycker jag.

Kroppen hänger inte med!

Jag har höga krav på mig själv. Jag ska vara duktig och klara allt på egen hand. Jag ska resa mig från hemska saker som jag har tvingats gå igenom och med facit i handen så kanske jag har satt lite för höga krav och förväntningar på mig själv i den här resan. Det är klart att jag innerst inne alltid bär på en sorg i och med min brors mord. Det vore konstigt annars och jag skulle ljuga för er om jag sa att jag inte har mina stunder där jag blir sjukt ledsen och blir påmind om det som hände. Så även om jag mår bra mentalt, har min kropp fått genomgå både trauma och en chock i och med allt jag har varit med om. Det är inte konstigt och det påpekade även min kostrådgivare för mig. Allt handlar inte om god kost och träning. Stress kan vara mycket farligt och farligare än jag någonsin hade kunnat tro. Det blev en liten käftsmäll på första mötet med henne men också viktigt för mig att se och förstå.

Ibland glömmer jag bort det som jag och min familj tvingas gå igenom. Jag vet inte om det är något sorts skydd eller försvar!?

När någon kommer fram till mig på stan och vill beklaga min brors bortgång kan jag inte bara bryta ihop och börja gråta. Det hade dödat mig långsamt. Jag sätter upp en mur och fasad, men så klart att det skär i hjärtat så fort jag blir påmind om det även om jag kan prata öppet om mina känslor. Det är fint när någon beklagar det som hände min bror och det uppskattar jag. Men i och med det så har jag också behövt bygga upp den här muren så att jag idag kan prata om det utan att jag bryter i hop. Ja, ni förstår säkert vad jag menar.

Jag är övertygad om att jag kommer att komma i fas igen rent kroppsligt även om det tar sin lilla tid. Med rätt hjälp kommer jag att komma i form och bibehålla det livet ut. Det viktiga är att jag mår bra i mig. Jag vill gärna komma i min fina bröllopsklänning som hänger här! Det gör jag inte just nu. Även det är en stress i sig. Så jag kommer att hänga undan den ett tag tills jag är redo att prova den. Det viktiga är ändå att jag mår bra och kan känna att jag trivs med mig själv i slutändan.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *