Kategori: Mindset

Jag blev inbjuden till en grupp på Facebook som heter Försäkringskassanupproret, som kämpar för sjuka, funktionsnedsatta, LSS, personligassistans, ensamstående föräldrar osv. För ett bättre Sverige helt enkelt!

Jag har nu följt gruppen ett tag och jag hinner ej läsa allt men jag läser många av de fall där människor blivit nekade ersättning. Den ena historien värre än den andra. Det gör ont ända in i själen att läsa de fall där människor tagit livet av sig efter att de blivit nekade ersättning. De ser inte en annan lösning. Jag själv anser att ta livet av sig inte är en lösning. Men jag har ingen rätt att döma andra människors val. Däremot är de en kamp för de efterlevande och jag anser det egoistiskt att ta sitt liv – man ger upp helt enkelt! Den smärta de efterlevande lämnas med går ej att beskriva. Jag har sett det på nära håll.

Jag har själv varit sjukskriven: När jag fick två massiva akuta diskbråck i ryggen och inte kunde gå och tvingades till akut operation. När jag hade 3 missfall på raken var jag under ytan. Jag är tacksam att jag då fick hjälp när jag behövde. Jag var under ytan när min bror blev mördad men jag valde då att inte sjukskriva mig. Jag jobbade på och det hjälpte mig för jag tvingades komma upp till ytan igen och skärpa mig hur dåligt jag än mådde, hur ledsen jag än var och hur dåligt jag än sov om nätterna, hur många panikångestattacker om natten jag än fick. Jag pallade mig till jobbet varje dag. Jag fick det här jobbet bara några veckor innan Renato blev mördad den 23 nov 2016. Den 1 december skulle jag har börjat men vi sköt på det en vecka för att jag skulle kunna åka till min pappa och var med honom. Jag var där en vecka och dagen efter jag landade gick jag till mitt nya jobb med stor sorg i min själ.

På jobbet var jag tvungen att stå med ett SMILE samtidigt som jag inombords gick sönder. Det underlättade inte att min brors mord stod i all media så främmande människor visste om vad jag gick igenom. Det var fan inte lätt, men jag gjorde det ändå. Hade det hjälpt mig att inte jobba då? Jag vet faktiskt inte. Men jag hade redan varit sjukskriven en tid då jag hade gått igenom 3 tunga missfall på raken. Det räckte kände jag! Jag ville ej tryckas ner under ytan igen. Jag gick till jobbet varje dag och fejsade människorna på mitt sociala arbete på Grand Central By Scandic som musikansvarig och där jag tog hand om VIP gästerna och webbshoppen. För mig då var det ett sätt att just hålla huvudet över ytan.

Jag kan relatera till det här att ej ha ork när du har sorg. Jag dömer ingen men jag skriver utifrån vad jag själv orkade och inte. Alla förmår inte och de ska ej dömas för det. Ingen har rätt att döma en annan individ för deras oförmåga eller situation. De finns de människor som går in i väggen, som har funktionsnedsättning och som helt enkelt rent kroppsligt eller mentalt inte klarar av att arbeta eller ens resa sig upp ur sängen. Ska vi skita i det här människorna? Låta dem ruttna? NEJ! Försäkringskassan finns till för den som verkligen behöver men ändå läser jag den ena historien efter den andra om människor som nu nekas ersättning.

Bakgrunden är: Försäkringskassan och nedskärningen av LSS är ett stort samhällsproblem som drabbar otroligt många människor. Att följa den här gruppen har fått mig att inse att sverige har ett stort problem som behöver belysas mer i media.  Människor med olika funktionsnedsättningar och som genuint behöver det nekas assistans eller får mindre assistans. Sjuka där ute som inte får sin rätt att ha sjukpenning eller sjukersättning även om de har fått läkarintyg och/eller ett specialist intyg då försäkringskassan har egna läkare som bedömer annat. Väntetiderna ska vi inte prata om. Att överhuvudtaget få ett besked eller utbetalning kan ta flera månader.

Vi ska kämpa för att vara friska men det finns dem som varit med om hemska händelser i livet och som inte förmår, ska vi sparka på dem? NEJ! För er som inte varit sjuka förstår nog inte det här. Jag har sett nära anhöriga som blivit utskrivna på grund av slarv eller blivit nekade på grund av ett en person tar sig friheten att döma en människas rätt till ersättning. Vad är det vi betalar skatt för?

Nästa val kommer vara oerhört viktigt och det gäller för alla medborgare att verkligen läsa på vad det är ni rösta på. Våra politiker måste ta ansvar hela vägen innan vårt system totalt kollapsar. Sjukersättning ska ej missbrukas, den saken ska vi vara på det klara med. Men den ska heller ej tas ifrån till dem som genuint verkligen behöver hjälp.

Till alla er som kämpar och får avslag, ge ej upp! Jag skickar en stor varm kram till er alla som har det tufft där ute på ett eller annat sätt.

Skriv på namninsamlingarna och gå in på https://www.facebook.com/116omdagen/ https://www.skrivunder.com/folket_mot_forsakringskassan?a=2 https://www.skrivunder.com/protest_mot_regeringenforsakringskassan_hantering_av_manniskor

Gruppen är partipolitisk obunden!

 

Det här blir ett djupt, tungt och långt inlägg men för mig nödvändigt. Det är inte lätt att vara ärlig men jag har insett att ska jag skriva den här bloggen och den ska vara trovärdig så behöver jag vara genuin. För att undvika spekulationer väljer jag nu att berätta att vi har valt att skjuta på vårt bröllop på obestämd tid. Vi har inte gjort slut och vi är fortfarande förlovade.

Här är anledningen:
Jag sticker ej under stolen med att jag har haft en extremt tuff period i mitt liv år 2016 – 2017, men även  2018 – 2019 var ingen lätt match. Tidigare levde jag med en man som blev som förbytt när han drack och gjorde alla fel en människa i en seriös relation kan göra. Jag tog professionell hjälp och kom i kontakt med Susanne via två nära vänner när jag genomgick vårt första missfall. Tre missfall senare (jan, april och juli 2016) och med tron om att det var fel på mig, hjälpte Susanne mig att inse saker jag inte hade förstått tidigare. Den man jag levde med var en extremt manipulativ person med stora problem och jag var djupt medberoende, men jag var omedveten om vidden av hans problem. Det kom fram först ett år senare.

Att förlora 3 barn var inte lätt, att leva med den här mannen var heller inte lätt och hjälpen jag fick av Susanne blev för mig en början ur en mycket destruktiv och osund relation. Då var jag helt omedveten om vad som pågick bakom min rygg fortsatte jag förhållandet med hopp om att han skulle inse sina dåliga vanor. Men han var oförmögen att erkänna dem och därför blev det ohållbart. Med Susannes hjälp insåg jag tydligt att det inte var mig det var fel på och att jag behövde lämna den här relationen, men efter 3 missfall på raken hade jag inte styrkan att göra det just då hösten 2016. Utan det skulle dröja ända till augusti 2017 innan jag lämnade honom och jag behövde en rejäl knuff i baken. Det var inte meningen att jag skulle ha barn med den här mannen och det insåg jag först efter tredje missfallet.

Som om det inte var nog blev min lillebror Renato mördad den 23 november 2016. Då tappade jag all kraft och jag slutade gå hos Susanne vilket var ett misstag! Jag hamnade i chock! Det var som taget ur en actionfilm, men vår familjs verklighet. Jag åkte dit akut och missade min brors begravning med några timmar då det ej fanns flyg som klaffade. När jag kom till Mexiko och på riktigt förstod vad som hade hänt, när jag såg min pappas smärta tog jag ännu en gång på mig rollen att vara den där starka person som ska hjälpa andra. Jag själv då? Jag glömde av mig själv på vägen igen och jag levde inte – jag kämpade för att överleva!

Jag fick sömntabletter utskrivet av min husläkare eftersom jag inte sov på flera månader ordentligt men jag hämtade inte ut dem. Det enda som hjälpte någorlunda var Annikas behandling med akupunktur men panikattackerna jag fick mitt i natten när jag vaknade 03:00 varje natt under 8 månaders tid blev för mig en inre kamp. Jag började öva meditation och yoga i min ensamhet. Tiden efter mordet är en dimma för mig. Det här en ständig bearbetning och den som inte förlorat en nära anhörig på detta fruktansvärda sätt kan inte förstå. Jag har människor omkring mig som frågar om jag inte sörjt klart än? Nu börjar det väl landa? De flesta i min närhet är förstående och ett stort stöd. De är mina riktiga vänner. Jag pratar om det när jag behöver. Jag gråter när jag behöver. Jag skrattar också när jag behöver. Jag har lärt mig leva med smärtan ja, men sorg kommer jag alltid känna. Det går inte en dag i mitt liv som jag inte tänker på vår brors tragiska öde.

Året efter, i slutet på augusti 2017 uppdagades det att min dåvarande sambo verkligen var ett svin och jag lämnade abrupt den relationen. Jag behövde nog en riktig käftsmäll för att ta mig ur förhållandet helt. Mitt hjärta var i tusen bitar och jag skulle inte bara bearbeta 3 missfall, ett mord utan nu även ett djupt svek från den som sa sig älska mig. Hur fasen skulle jag ta mig vidare ur det på egen hand och utan att själv falla? Det är nästan omöjligt då jag är människa och ingen robot. Jag stod med 3 helt olika sorger och jag valde att se mina 3 missfall som en ”blessing”. Jag fick hjälp på vägen ur en relation och hade jag haft barn med den här mannen hade jag för alltid varit tvungen att ha honom i mitt liv. Jag släppte den sorgen helt och kvar stod jag med två sorger; min brors mord och sveket från min dåvarande. Renatos mord bearbetade jag genom att prata med familjen och vänner, akupunktur, massage och att skriva av mig. Sveket från mitt ex blev en annan femma.

Jag provade då en annan form av terapi och via tips från en vän kom jag i kontakt med en duktig man som lärde mig en hel del. Problemet var att istället för att läka mitt hål började jag försöka se “The Bigger Picture” och la fokus på fel saker – att förlåta istället för att bearbeta. Jag åsidosatte mig själv och försökte vara den stora människan som skulle förstå och förlåta eftersom han var sjuk. Det var en flykt och oerhört destruktivt för min egen del. När jag gick hos den här mannen ritade han upp på en tavla ordningen hur jag prioriterade människor i mitt liv och jag insåg då att jag satt mig själv sist – igen! I den här processen stängde jag ner mina känslor och jag slutade gå till honom. Även det var en flykt. Jag tog en paus från all terapi helt. Jag var så sjukt trött på att älta det om och om igen och jag vågade helt enkelt inte ta tag i alla mina känslor. De var för mycket och för tunga att hantera på en gång. Jag trodde på riktigt att jag skulle klara det här på egen hand.
Jag hade utsatts för flera allvarliga trauman på väldigt kort tid och som lätt hade kunnat sluta i självmedicinering eller kanske ännu värre. Men jag tappade inte mig själv på det sättet. Jag var svag men ändå rätt stark på något konstigt sätt.

När jag insåg att allt inte stod rätt till med mitt ex tyckte jag nästan synd om honom och tänkte att om jag förlåter honom så kommer jag kunna gå vidare mycket lättare. Att han hade stora problem gjorde inte hans handlingar ogjorda. Att förlåta är ju jättefint och stort av mig, men hallå! Så här i efterhand önskar jag att jag hade fortsatt gå hos Susanne, det hade sparat mig en hel del tårar, smärta och pengar. Nu gjorde jag inte det men jag har verkligen lärt mig på det. Jag tog en lång paus från terapin och det gjorde att jag kom en aning ur balans även om jag få trodde att jag hade full kontroll på läget – I did not! Jag valde att be mitt ex dra åt helvete och förlåta det han gjorde var en fin tanke men lönlöst eftersom han fortsatte i samma spår. Jag stängde alla dörrar helt och reste mig upp – dock en aning ärrad.

Jag var en bra mamma och tog ansvar för min son men jag glömde av mig själv. Jag la av med träningen, jag bearbetade inte alla bitar, jag drog härifrån, jag levde utomlands ett par månader och pendlade fram och tillbaka. På något sätt flydde jag in i min ensamhet och jobbade extremt mycket. Jag var helt skärpt i min sons närvaro och den tid när min son var med sin pappa kunde jag sitta och stirra på månen och havet i min ensamhet i timmar med ett glas vin i handen.  Inte varje dag men kanske 1 – 2 gånger i veckan. Jag drack aldrig mer än 2 – 3 glas åt gången så det var ingen fara även om mamma ofta påminde mig om att vi har alkoholism i släkten. Jag var aldrig orolig för att jag skulle trilla dit. Det var i slutet på sommar 2018 och jag började sakta men säkert resa mig så gott jag kunde och då fanns långa perioder när  jag inte drack alls, ibland på flera månader. Jag skrev låtar och jag försökte få ur mig allt jag kände. Jag insåg inte att de där glas vinet, även om det var sällan var en flykt för att dämpa min sorg och ångest. När jag kom hem från Spanien träffade jag honom. Jag trodde att jag var läkt och redo.

Hösten 2018 – Niklas kom in i mitt liv och tog mig med storm, men jag var livrädd. Jag var noga med att tala om för honom att jag var ärrad. Han visste om allt jag hade gått igenom men ingen av oss förstod nog hur djupa spår det hade satt. Jag var ju glad och lycklig nu! Jag kom igång med träningen med hans hjälp. Vi båda kom från uppslitande relationer men allt tickade på. I början av 2019 började jag tveka på om det här var rätt för mig men jag insåg att jag bara hade en svacka. Vi kom förbi den perioden och i slutet på maj 2019 friade Niklas. Jag förstod inte att han var så här kär i mig. Jag har aldrig upplevt det tidigare. Jag sa ja för jag var och är otroligt kär även i Niklas. Men jag var också rädd vilket jag sa till honom. Jag har hela tiden varit ärligt med allt jag gått igenom och känner.

När vi kom hem från Mexiko i mars 2019 hörde mitt ex av sig till mig. Han ville ha sin cykel som stod i mitt förråd. Jag hade inte träffat honom sen jag bad honom dra åt helvete över ett år tidigare. Han kom och hämtade cykeln och allt gick lugnt till. Niklas var under tiden kvar i min lägenhet och jag behövde göra det här själv. Det hela var odramatiskt och det kändes mest skönt att cykeln nu var ur världen så inget fanns kvar här hemma.  Inget revs upp där och då.

Men ouppklarade händelser påverkar oss människor mer än vad vi tror, det insåg jag en tid efter vårt möte när jag fick ett sms skickat till mig. Att det meddelandet skulle ta mig tillbaka till en hemsk känsla var jag dock inte beredd på. I meddelandet fanns en bild bifogat på en skärmdump från mitt ex Instagram på ett ultraljud. Jag visste inte om att han väntade barn och det angår inte mig. Jag följer inte honom och jag bryr mig inte. Därför blev jag både ledsen och arg att få det här skickat till mig. Jag ville ej veta och till vilken nytta då?

Jag gick på stan med Niklas när jag fick det här meddelandet. Jag var inte beredd på att jag skulle bli ledsen, men jag började gråta och jag berättade för Niklas direkt och det kändes så fel att jag reagerade så som jag gjorde. Jag förstod först inte varför. Men det var inte för att jag hade känslor kvar för mitt ex som behandlat mig som skit, utan för allt jag tvingades gå igenom för att försöka ge just honom ett barn. Det min kropp och själ fick gå igenom och all den smärta jag fick uppleva. Tänk så mycket smärta jag hade sluppit om jag aldrig hade träffat honom eller om jag hade gjort slut den där dagen innan jag blev gravid, men då ej hade kraft. Ja, tänk om! Men det är lönlöst att tänka så. Det har hänt och jag är förbi det. Men ja, jag drogs tillbaka in i en hemsk känsla jag gjort allt för att försöka glömma. Vi pratade om det här länge och Niklas frågade om jag fortfarande hade känslor kvar för mig ex? Nej så är det självklart inte och det förstod han också.  Orsaken var att jag inte hade bearbetat allt som han hade utsatt mig för. Felet jag nu gjorde var att jag sköt det under mattan igen istället för att där och då ta hjälp. Jag kände en skam som överhuvudtaget fällde en tår för en sådan sak.

Strax efter det här och efter Niklas frieri började jag balla ur när jag hade druckit ett glas för mycket. Jag började leta fel på honom och drog mig sällan för att käfta emot. Jag skadade foten i början av juli och det underlättade inte för mig och jag blev tvungen att avboka hela min inplanerade sommar med resor etcetera och jag trivdes ej på jobbet. Mitt i allt sålde han sitt radhus och skulle bo både hos mig (barnfria veckor) och hos sina föräldrar (barnveckor) tills han hittat något nytt för sig och sina två barn. Jag i min tur sa upp mig från jobbet och det var mycket som hängde i luften. Jag klarade inte av att hantera allt på en gång och det krävdes inte mycket för att jag skulle tappa mig själv.

Jag blev lite för överförfriskad några få gånger och jag fick för mig att jag då skulle testa om han var ‘for real’, om hans kärlek till mig var äkta eller en lögn som mitt ex. Jag kom från en vidrig relation och jag har inte lärt mig hur man gör med en bra relation, utan jag är programmerad att försvara mig och agera i en dålig och destruktiv relation. En snäll och lättsam person är inte vad jag är van vid. Jag är van vid en kille som super, som kom hem 4 – 5 på morgonen, som sökte uppmärksamhet via sociala medier, via andra och som tillslut gjorde en annan kvinna gravid.
Den här snälla underbara mannen som nu plötsligt stod vid min sida, som friat och som gav av sig själv till mig, visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till. Jag visste vad jag ville men inte hur man gör.

Innerst inne var jag livrädd för att visa mig sårbar så jag blev istället någon jag inte alls var när jag tagit det där extra glaset- att vara den som sårar istället för att vara den som blir sårad! Ingen otrohet, svartsjuka eller annat låg bakom men jag agerade i effekt utan att tänka klart. Jag var rädd för att han var samma skrot och korn som mitt ex, att han inte var den fina man han hade utgett sig för att vara. Det här beteendet inträffade inte så många tillfällen, men tillräckligt för att nästan förstöra vår relation. En gång är en gång för mycket!

Efter en annars trevlig utekväll med lite för mycket av det goda vinet fick jag för mig att bryta vår förlovning och göra slut. Sanningen är den att jag var livrädd att bli sårad igen och då var det lika bra att jag gjorde slut innan han sårade mig. Jag agerade av rädsla och jag lät den ta över. Innerst inne älskade jag honom lika mycket som han äskade mig, men jag gjorde nästan allt för att han skulle lämna mig. Ändå gjorde han INTE det. Han vek aldrig av, han stod kvar och älskade mig ändå som den starka och stabila man han är. UHHHH? Det var då jag insåg att han genuint älskar mig och jag honom. Vad fan höll jag på med? Här hade han friat och ansträngt sig och så gör jag allt för att förstöra. Varför? Jag var tvungen att gå till botten med mitt agerande och på djupet denna gång. Inga mer undanflykter. Kanske krävdes det här för att det skulle ske en förändring hos mig? Det kanske var ett nödvändigt måste med tanke på allt jag har gått igenom.

Jag tog hjälp vilket blev vändpunkten för mig och oss i förlängningen, den här gången av Susanne – den enda rätta! I samma veva tog även han hjälp av henne då vi alla har bitar att jobba med, så även Niklas. Vi går båda två hos Susanne, men var och en för sig. Därför sitter vi här än idag och är starka, är förlovade med otroligt mycket kärlek för varandra, min fästmans godhet, vår vilja att vara vi, min egen styrka att bli hel igen och mycket är tack vare Susanne! Jag tror ärligt inte vi hade klarat det här utan henne. Jag har två vänner att tacka för den kontakten. Ni vet vilka ni är!
Utan Susanne hade jag ej varit där jag är nu och även om jag har en lång väg kvar att vandra så har jag kommit en bra bit på vägen.

Jag har lärt mig inse att det faktiskt finns fina män och jag har ”the one” mitt framför mig. Jag såg det bara inte då. Hade han inte sagt ifrån eller dragit när jag gjorde slut och bröt vår förlovning hade jag förmodligen fortsatt i samma mönster med någon annan. För första gången i mitt liv flyr jag inte och jag får nu hjälp att programmera om mig själv så att jag kan läka det öppna hålet jag bär på och samtidigt vårda och ta hand om det fina jag har.

Niklas utmanade mig och han stannade! Han såg min smärta och han förstod att inget hade med honom att göra. Istället hjälpte han mig inse att jag var ärrad från mina tidigare relationer så pass djupt att det satt sina spår, men med viljan och rätt hjälp går även det att läka. Det är inte min fästmans fel något av det jag har varit med om. Han ska ej behöva lida för det. Likt ett barn i trotsåldern som testar sina föräldrars kärlek gjorde jag samma sak men min fästman. Problemet ligger inte i att jag någon gång ibland dricker lite vin. Problemet ligger i att jag har ett hål i min själ jag behöver läka och med rätt hjälp går det om jag gör jobbet som krävs, vilket jag gör! Hur går det då? Jo, det går bra! Jag drack ej på över en månad efter det som hände och de 3 tillfällen jag har druckit sen dess har varit 1 – 2 glas vin när vi varit på middag och inget mer. Det går bra! Så länge jag inte är hel ska jag inte dricka mer än det. Jag dricker inte hemma heller. Jag var först inne på att sluta helt, men där ligger ej mitt problem. Det är att jag ej ska balla ur och det har jag gjort efter 4 – 5 glas vin.
Jag känner ett lugn för första gången i mitt liv. Jag är en lejoninna som är tränad att försvara mig. Niklas är extremt snäll man och ger lätt vika för andra. Han jobbar på att sätta gränser och att ej bli överkörd av andra. Jag kör lätt över en sådan snäll man och därför jobbar vi på att balansera och Susanne gör underverk med oss båda.

Jag har aldrig träffat någon som Niklas innan, det är helt nytt för mig. Frågan är varför jag har dragits till otrogna killar som har ett missbruk eller beroende? Det här grundar sig djupt in i barndomen och det är det jag jobbar på nu. I den här resan vi har gjort, gör nu och kommer att göra framöver, både som par och individuellt står VI vid varandras sida. Jag har för första gången valt en man som behandlar mig med respekt och ger mig den trygghet jag behöver, han förstår innebörden med en relation, är trogen, är extremt kär i mig, han ser mig och älskar mig för den jag är. Ingen man har älskat mig så mycket som han gör och ibland skrämmer det mig oerhört. Jag har ställt mig själv frågan om jag vågar älska honom lika mycket som han älskar mig och också förtjänar? Vågar jag vara sårbar med honom? Ja, men inte helt smärtfritt. Det är läskigt men också underbart.

Jag gjorde flera misstag under vägen och jag har fått jobba hårt för att reparera den skadan jag orsakade. Men nu ska jag jobba för att läka mitt hål för att en dag vara just hel. En dag hoppas jag kunna ingå äktenskap med min fästman och vara hel och lycklig inom mig. Jag är värd det.
Därför har vi gemensamt besluta att skjuta fram bröllopet på obestämd tid så att jag kan göra det här resan i lugn och ro och utan stress. Vi är förlovade men vi bor inte ihop och vi kommer ej kunna göra det på väldigt länge om ens någonsin. Niklas två barn som är 5 och 6 år gamla som bor Norrtälje där de går i skolan och där deras mamma också bor. Han behöver ha ett boende i nära anslutning till Norrtälje och idag fick han nycklarna till sitt nya boende där de kommer att ha sin trygghet och fasta punkt.

Jag bor i min egen lägenhet i Stockholm och min son som är 8 år går i skolan i stan. Vi bor alltså 7 mil ifrån varandra och det är inte på tal om att någon av barnen ska behöva pendla 14 mil om dagen för att vi ska bo ihop. Jag har dessutom min son mer än halvtid och de 5 dagarna jag ej är med min son har vi vår egen “vuxentid”. Vi träffas med barnen 1 – 2 gånger i månaden, korta stunder för att de ska lära känna varandra i lugn och ro. Det här handlar inte enbart om oss, utan vi har ansvar för våra barn och deras välmående också. Det vore egoistiskt av oss om vi gifta oss nu och skaffade ett gemensamt boende i det här skedet. Jag är i behov av egen tid med min son och min fästman likaså med sina två barn. Jag är även i behov av att läka och det jobbet kan jag bara göra på egen hand. Det här livspusslet är inte lätt kära vänner men jag har gett mig sjutton på att jag ska klara det. Vi får bygga vår relation sakta men säkert utan att bo ihop hur jobbigt det än må vara att ej leva ihop med den jag älskar. När vi ses ska vi bara ha det härligt utan krav på den perfekta familjen som ska slå ihop två familjer för att passa en mall.

Oavsett hur det än blir för oss i framtiden så älskar vi varandra djupt och känner att vi har tagit ett sunt beslut i den fas vi är i nu. Jag ser min egen del i den här resan, det ansvaret jag bär ligger hos mig. Ingen ska behöva lida för min rädsla, för vad mitt ex gjorde mig, för min brors mord eller för att det finns oseriösa chefer som ej gör rätt för sig. Motgångar kommer och går och även om det jag har varit med om är extremt så kommer jag ta mig stark ur allt. Jag tränar 3 gånger i veckan och sätter mig själv främst så att jag kan vara den kvinna, mamma, fästmö och vän jag vill vara.

Precis innan jag valde att avbryta vår förlovning och göra slut hade vi bokat vårt bröllop, allt var i stort sett klart inför vår dag sommaren 2020. Det var tungt att ta det här beslutet och sen behöva skicka ut ett mail om att vi skjuter upp vårt bröllop. Vi har fått en del frågor sen den dagen av våra 110 gäster som givetvis undrar varför vi skjuter på vårt bröllop. Nu har ni svaret kära vänner. Vi gör det här av kärlek för just vår relation och för att den dagen vi säger ja till varandra så är vi båda stabila, läkta och hela. Det ska vara roligt att planera ett bröllop och inte förenat med stress. Vem vet, kanske gifter vi oss tillsammans med dem som älskar och stöttar oss i den här resan på en strand långt bort härifrån.

Jag hade kunnat mejlat ut det här privat till våra gäster, men då vi gått ut offentligt med att vi ska gifta oss vill vi vara ärliga. Det krävs stort mod av mig att vara helt transparent i det här och skriva det här inlägget. Men jag är också människa som gör fel. Huvudsaken är att jag ändrar mig och tar lärdom.

Jag gör inte den här resan för hans skull, jag gör det för min egen skull! Jag förväntar mig inte att alla i vår närhet ska förstå vad jag har gått igenom, mina handlingar, Niklas handlingar eller stötta våra val eller vår kärlek. Men jag och Niklas är två vuxna individer och vi har valt varandra – acceptera det eller inte! Ingen har rätt att säga vad vi ska göra eller inte göra och döma våra val eller mig. Kärleken övervinner allt!
Negativa och dömande människor stänger jag ute och jag fokuserar på det jag kan förändra – mig själv!

Den 23 november är det 3 år sen min lillebror blev mördad. Det är en tuff period för mig och familjen just den är tiden på året då jag samlar kraft för att orka med den här perioden. Men jag kämpar på! Jag har så mycket att vara tacksam över och leva för, framförallt min son, Niklas, min familj och mina vänner.

I can do it – I am doing it! 

Här nedan är en underbar låt min fina vän Mira skickade till mig, den säger mycket. Mira är en av de vänner som funnits i mitt liv sen ung ålder och står vid min sida än idag. Tack till familj och vänner som stöttar oss igenom den här perioden och till er som inte gör det hoppas jag en dag kommer till insikt.

Kärlek

Denise

Det är svårt att alltid älska sig själv och acceptera den du är i alla lägen. Att alltid tro på den du är och det du gör. När du tvivlar på dig själv. Det kan gå stunder i mitt liv där även jag faller i gropen ibland och då får jag kämpa hårt för att inte stanna kvar där eller falla tillbaka igen. Det finns massor av sätt som stärker mig. En sak är att umgås med människor som ger mig energi och inte tar energi. Krävs det att jag ska ta avstånd från vissa människor för att stärka mig så kan det i det läget vara ett nödvändigt måste utan att för den delen vara elak. För mig handlar det om att stärka mig, umgås med människor som ger mig glädje och kärlek, som lyfter mig och som också har likvärdig livsstil.

Jag brukar även ställa mig frågan dagligen om vad jag kan kontrollera och lära mig släppa taget om det jag inte kan kontrollera.

Det jag kan kontrollera är mig själv och jag kan inte kontrollera andra människor. Energitjuvar har ibland slunkit igenom och sista året har jag verkligen fått se vilka som är mina nära och kära och vilka som inte är det. Vad och vilka som tillför något positivt in i mitt liv och tvärtom. Det viktiga är när du ska lära dig älska dig själv är att acceptera den du är först, rannsaka varje del av dig själv på ett mentalt plan. Det är fan inte lätt men med daglig träning så går även det. Jag brukar kolla på den här filmen när jag behöver peppa mig själv. Jag vet att jag kan nå mina mål! 

I BELIEVE! DO YOU?