Hur många av er lever i nya relationer där det finns bonusbarn?

Sen jag träffade Niklas hösten 2018 har vi precis som alla par haft våra ups and downs. Vi lever helt olika liv, på olika orter med nästan 1 h ifrån varandra och vi båda har barn från olika förhållanden. Vi kan ej bo ihop och det har vi kommit fram till gemensamt. Vi har barnen varannan vecka och vårt liv ser ut så här. Niklas bor med sina barn i Norrtälje där även Niklas båda barn går i skolan så varannan vecka bor han där med sina barn. Jag bor och lever med min son i Stockholm där också min son går i skolan, har sin pappa, bonusmamma och två yngre syskon.

En del undrar kanske varför jag inte tar mitt pick och pack och flyttar ut till Norrtälje eller varför Niklas inte ger upp Norrtälje och flyttar med barnen till Stockholm? Nej, jag skulle ej trivas med det. Att ha ett landställe där är en sak, men mitt liv är här! Jag måste utgå från mina känslor och behov samt min sons. Niklas barns mamma bor i Norrtälje så det går inte att Niklas flyttar till Stockholm heller. Han har även många av sina klienter i just Norrtälje vilket gör att han jobbar både där och i Uppsala där han är fystränare åt hockeylaget Almtuna och så har han mig i Stockholm. Det betyder att han flänger och far fram och tillbaka.

Det går bara inte att bo ihop som “one big happy family”. Det är ett pussel att få ihop vår tid och vår vardag. Vi har en kärlek som är stark och som har både viljan och tron att det går att pussla i hop livet även om vi inte lever i en traditionell ny kärnfamilj där alla är samlade under ett tak. Något som ibland kan få mig att känna mig ensam över att inte ha. Jag är uppväxt med min mamma och bror och saknar just det. Många gånger har jag känt en avsaknad att inte kunna bo ihop med mannen jag älskar men samtidigt kan jag inte bara ge upp mitt liv och flytta till Norrtälje. Vi båda sätter våra barn före och så måste det få vara, barnen är prio 1.

Jag har min egen son att ta ansvar för och vårt liv här. Våra barn kommer fint överens vilket känns bra. Hans dotter är 6 år och hans son är 7 år så det kan lätt bli en del syskonbråk, vilket är fullt normalt. De är tätt i åldrarna. Jag har fullt upp med att fostra min son som fyller 9 i augusti och vi är överens om att vi inte ska fostra varandras barn. Min son har 2 mindre syskon, Noomi 4 år och nyfödda lilla Kaia hos pappa och Diana. Marlon kan därför tycka att det är skönt att komma hem till oss där det bara bor vi två, vilket jag kan förstå till 100%.

Därför har vi bestämt att inte flytta ihop även om det känns trist så tror jag att det är ett sunt beslut som vi har tagit. Jag tror ärligt inte vår relation skulle orka med det med allt pussel som det skulle innebära att slå ihop två hem till ett. Vi har barnen varannan vecka och på barnveckor ses vi ca en dag i månaden med alla barnen. De tycker mycket om varandra vilket känns roligt, men vi tar det varsamt och skyndar inte på något.

Kommer vi någonsin kunna bo ihop? Jag vet ej svaret på det frågan för all framtid, men vi har beslutat att inte bo ihop just nu. Niklas flyttar snart in i en ny lägenhet mer centralt i Norrtälje som jag tror blir toppen för honom och barnen. En dag kanske vi kan köpa ett gemensamt landställe att ha som en samlingsplats för alla. Men jag tror på egna boenden och så bygger vi därifrån.

Om du har bonusbarn, hur har ni gjort?